0

Long time now write?

Ja eller hur man nu ska uttrycka sig efter nästan ett helt års borta varo från att blogga…

Jag har inget att skylla på, mer än möjligtvis att jag aldrig sitter vid en vanlig dator hemma och jag orkar inte blogga från telefonen. Dålig ursäkt kanske?

Jag lever i alla fall, det har den här hösten fått mig klar i visshet om! Den har verkligen varit ett elddop utan dess like! Men nu verkar det tack GODE GUD att vända!

Matilda har börjat på gymnasiet och slipper pendla, eller ja hade sluppit pendla om hon inte envisats med att ”bo” hos sin pojkvän i Eslöv, nej vi är inte helt överens om den lösningen, men 16 åringar är lite svåra att låsa in dessutom är det nog helt enkelt inte tillåtet att låsa in sina barn.

Thea och Liv har kommit in i sina nya tillvaros i skola och på förskolan, Liv har fyllt 5(!!!) hur nu det är ens möjligt? hon föddes ju typ i förrgår!?

Jag då? Ja jag tar mig framåt, året har givit mig nya vänner, underbara sådan (Pia, Stefan, Hoppe, Bettan, Camilla, Håkan, Aage, Stefan, Lasse, Nine mfl helt utan inbördes ordning!) Ni är helt fantastiska hela bunten! Jag är fortfarande självkritisk, och mitt självförtroende suger, men med Lena, Stefan, Stefan, Håkan, Anders och Lasses hjälp ska vi nog kunna råda bot på det… Om jag bara vågar… Det är ju det där med att våga.

Just nu är det mitt i natten och jag sitter på jobbet, mitt älskade jobb! För jag är kanske konstig men jag gör det, jag älskar mitt jobb! Jag är nästan aldrig ledsen när jag går hit, jag har lärt mig så himla mycket det sista 1½ året, nya saker nästan varje dag!

Vintern börjar smyga sig på ordentligt jag fryser konstant och drömmer om sol och värme!

Tills vi hörs nästa gång!

Ta hand om dig och krama någon som behöver det!

Annonser
1

Det här med att blogga och inte blogga…

Det har gått väldigt lång tid sen jag senast skrev i bloggen.

Det sista året har varit ett omtumlande, sönderslitande år.

Men även ett utvecklande och förnyelsens år!

Jag tog ett beslut i januari ett beslut som inte bara påverkade mig utan hela min familj, jag ville separera från min man, min följeslagare sen många år. Konsekvenserna av det blev många långa månader där vi fortsatte att leva i samma hus, men inte som man och hustru utan vi delade bara taket över våra huvuden och ansvaret för barnen.

Anledningarna till mitt beslut är mina och Mickes vi vet varför och även om vi kanske inte är helt överens så tror jag att i slutänden detta blivit till det bättre, visst är det synd om barnen att deras föräldrar inte längre lever ihop. Men frågan är om det inte var synd om dem även innan när vi aldrig träffades och när vi träffades så bråkade vi. Visst kan jag tänka, att jag borde stått kvar för barnens skull. Men jag försöker att tänka att det kommer bli bra och bättre för dem med två nöjda glada föräldrar som inte bråkar!

I januari tog jag oxå examen som speciallistsjuksköterska inom intensivsjukvård. Men något nytt jobb blev det inte, sjukhuset hade anställningsstopp, och på sitt vis var det ganska skönt att komma tillbaka till ortopeden, där alla kände mig där jag kunde säga ”Det är ingen bra dag idag” där jag kunde få gråta och vara ledsen och jag behövde inte förklara mig. Det hade varit mycket jobbigare om jag förutom separationen haft ett nytt jobb där alla var nya där jag känt att jag måste göra ett gott intryck, jag kan inte ha ”dåliga dagar” jag måste prestera varje dag. Och hålla glad min utåt, för ingen kände mig eller visst något om mig. Det var däremot inte roligt att det skulle dröja 8 månader efter examen tills dess att jag fick ett nytt jobb. Men jobbet jag fick var värt att vänta på! Innan utbildningen och även under den kände jag mig hela tiden säker på att det var på IVA i Lund jag ville jobba.

Jag är kanske trångsynt och stelbent, men jag jobbar på USiL punkt! Känslan jag får när jag åker till mitt arbete, när jag ser den stora betongkolossen torna upp sig framför mig när jag vandrar upp för lasarettsbacken den känslan går inte att beskriva, stoltheten över att jag jobbar på ett av europas, kanske världens bästa sjukhus (ja innan SUS iaf, jag tror inte den medicinska världen känner någon igenkänning för SUS säger man däremot Universitetssjukhuset i Lund, ja då är det en annan sak… men just det ämnet ska jag inte skriva om idag). Känslan när jag går där i centralhallen, och ner i underjorden för att byta om. Stolthet! Ja jag känner stor stolthet över att jobba där jag gör. Jag är inte stolt över hur det blivit inte ett spår, men jag kan fortfarande inte förmå mig att tycka illa om ”mitt” sjukhus, för vad det representerar för mig!

Så i september bytte jag så jobb, från ortopden till IVA och vad jag är glad för att jag väntade! Jag tyckte om mitt arbete innan men detta är något helt annat! Jag älskar att gå till jobbet!

I oktober flyttade så jag och Matilda från Höör till Lund, det kunde inte längre undvikas, vi var tvugna att göra något drastiskt. Och så fick det bli, och ja det är tufft oerhört tufft ekonomiskt. Men det är värt varenda krona! Att slippa nöta på varandra och vara irriterade för att vi båda behöver egentid, att vi båda behöver läkas och bli hela efter såret som blir när man bryter en lång relation. Och min glädje över att återförenas med min stad var stor! Nu slapp jag pendla, jag har 3 minuter med buss till sjukhuset, 5 på cykel (nä jag cyklar inte när det är vinter faktiskt!) och 15 om jag går! Jag har 10 minuter ner till stan, jag sparar flera timmar varje dag på pendlning! Istället för att vara hemma 23.30 efter ett kvällspass är jag hemma senat 22 och och då har jag nog fått vänta på bussen en stund oxå!

Nu ligger ett nytt år framför mig, och jag önskar mig verkligen ett gott år! Ett åt då jag får landa i mitt nya liv, där barnen kommer att trivas i sina nya miljöer i skola och förskola. Där vardagen hittar sin lunk och jag kanske till och med kan börja tänka på att släppa på järnkransen jag byggt runt hjärtat och släppa in någon annan i mitt liv!

0

Starka kvinnor!

Alla kvinnor är vackra!

Kvinnan på bilden har genomgått en dubbel mastektomi, dvs tagit bort båda brösten. Efter det har hon valt att tatuera sig för att dölja ärren! Hon har laddat upp bilden på facebook flera gånger men fått den borttagen! Jag kan inte se varför!

Hon är vacker!

Hon är STARK

OCH hon kickade CANCERN i arslet!!!! Heja henne!

1

Om livet och dess krumbukter…

Livet, denna eviga karusell… Den snurrar och snurrar och verkar alltid snurra fortare när man själv är ur balans.

Jag och vi, hela vårt liv har variation obalans jag har dragit i nödbromsen och stannat karusellen. Vi har slitit och jobbat i svett och tårar jag orkar inte mer! Separation och uppbrott väntar! Mitt hjärta är sargat och tilltufsat men läker nog igen. Vart vill jag ta vägen med mig själv och mina barn? Hjärtat vill vara där vänner finns men där vänner finns saknas viktiga bitar i livspusslet. Där bitarna finns saknas vänner! De som kommer att behövas än mer i svåra stunder!

Hur löser man den ekvationen? Jag undrar om ens Einstein kunnat lösa den!

0

2012 in shortversion

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2012 annual report for this blog.

Här är ett utdrag:

600 people reached the top of Mt. Everest in 2012. This blog got about 3 000 views in 2012. If every person who reached the top of Mt. Everest viewed this blog, it would have taken 5 years to get that many views.

Click here to see the complete report.

2

IVA-livet

Första veckan på IVA är strax slut! Jag kan summera med ett enda ord! LYCKA!

Det är ju detta jag vill göra! Det är mycket nytt och mycket att vänja sig vid!

Det är mycket ”lidande” svårt sjuka patienter! Men det är SÅ roligt, ja inte roligt som i att man skrattar och tycker situationerna är roligt, men roligt som i att känna att man faktiskt gör skillnad! Och kan göra väl!

Snälla snälla jultomten, jag önskar mig inget i julklapp! Jag önskar mig ett jobb på IVA!